Ledare
Boken som jag nu höll i min hand ansåg jag vara en lämplig bok att recensera i vårens ÖgonTryck. Mina funderingar kretsade omkring tanken: kommer boken att tillföra mig något, eller har den drag av sedelärande, något som många andra böcker jag läst av samma sort har.
Till att börja med kommer tecken på igenkännande av den sorg, ilska och maktlöshet som vi så ofta känner på grund av vårt funktionshinder. Efter ett tag märker jag att jag ler, ja till och med småskrattar. Jag recenserar inte längre vad jag läser utan upplever de beskrivna situationerna inom mig som mina egna.
Frågeställningarna i boken ställs på sin spets, helt plötsligt inser jag att det är jag själv som har svaren på många av mina frågor. Hur många gånger har jag inte retat mig på en god vän som hela tiden tror att han hjälper mig, fast i de flesta fall blir det fel vad han än gör. Eller som en bekant till mig sa: "Han är så snäll att han är besvärlig".
För mig handlade det om att göra upp med min egen inställning till mina problem, att kunna se och uppleva de perspektivbyten som författaren har att förmedla.
Boken jag läste var Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Boken behöver inte sträckläsas, varje kapitel eller rubrik kan med fördel läsas var för sig. Boken kan användas som diskussionsunderlag i våra samtalsgrupper. Exempelvis kan man diskutera:
Verktyg: Det femte verktyget är våra medmänniskor, som vi kan vända oss till för att få råd och som bollplank.
Att se andra, Att se en människa är en form av snällhet. Och som alltid när det kommer till äkta snällhet vinner vi på det själva.
Till sist ett utdrag ur en dikt i boken av Tomas Tranströmer som handlar om det sällsamma som kan hända i ett möte:
Det händer men sällan
att en av oss verkligen ser den andre:
ett ögonblick visar sig en människa
som på ett fotografi men klarare
och i bakgrunden
någonting som är större än hans skugga
Elisabet Oscarsson, ordförande